röra

Vi har nästan inga saker tycker jag och ändå är det alltid en så jäkla röra! På kvällen plockar vi ordning, torkar av och diskar upp, men morgonen därpå dröjer det några få minuter så är det samma röra igen. Avril är som en vessla, kryper i ilfart mot kylskåp, frys och gardrober så fort man öppnar. Drar ut saker och sprider leksaker runt omkring sig, som om det fanns 50 ungar i huset.

Dessutom är tornadon Elian hemma från förskolan. De ringde på måndagen hans 4e vecka där och misstänkte ögoninflammation, så vi fick hämta honom. Mycket riktigt blossade en rejäl ögoninflammation upp och på kvällen kunde han knappt öppna ögat. Det är lite bättre nu, men han är påverkad av det. Lustigt nog har han trots allt energi för två.

Han klättrar redan på väggarna och gör mest ”tvärtemot” saker. Hoppsan ”spiller” ut all mjölken, oj oj gardinen ramlade visst ner (drogs ner), hoppsi hopps råkade visst (med vilje) ramla på Avril och så vidare. Ikväll nådde det sin kulmen då han var arg för allt och kastade smörpaket, mattallrik samt lite annat framför nosen på oss. Fenomen som dessa är nytt och jag hoppas också det är något snabbt övergående…

Inte blir det mindre svettigt när Avril vill dra i tågbanan eller ta klossarna i tornbygget, då Eli väl leker något lungt och sansat. Hon har såklart radarn inställd på just det Eli håller på med. Precis det ska hon ha och inget annat! Buuuhhhh försvinn snabbt ögoninflammation, hejdå regnet och kom tillbaka solen så att vi kan hänga ute.

Men även om Elis humör säkert beror mycket på åldern 3 som sägs bjuda på en hel del sådant där, så märker vi att det är förändringen i livet kring förskolestarten och en medföljande seperationsångest som spökar. Det dröms högljudda drömmar på natten och ropas sånt som,  ”kom och hämta mig mami” och ”lämna mig inte papi”. Han verkar också stundtals helt apropå arg på oss och jag läser av honom att det är någon slags ”besvikelse” (eller vad man ska kalla det), över att vi lämnar honom ”själv” på förskolan. Även det att Avril får följa med hem med mig, har skapat känslor hos honom det märks. Han låtsas att han är en bebis, rotar fram haklapp, napp och smyger ner handen i tröjan för att pilla på mina tuttar. Han vill vara ”liten” igen, känner sig kanske plötsligt liten? Jag tänker att detta ”vara liten behov” bottnar dels i svartsjuka mot Avril, som är den faktiska bebisen och de svårare känslorna som uppstår kring förskolegången (okänd miljö/okända människor) och att vara där utan föräldrar (den välkända tryggheten). Ett nytt stort steg i hans liv, det vore konstigt om det inte märktes av! Men som tur är har han roligt när han väl är där, det framför han och vad som hittats på under dagen direkt vid hämtningen. Sedan kan han få vara ”lite bebis” hemma och söka extra trygghet, för det är ett behov som är lätt att tillfredställa. Det kommer såklart att gå över, inte kommer han rota fram nappar eller pilla tutte hela livet.

9

Vad fort det gått sa BVC sköterskan, tänk att Avril redan är 9 månader. Vi mindes båda då hon kom på hembesök och A var nyfödd. Fast jag känner själv att det inte gått sådär ”vips” fort, som jag upplevde 1a året med Eli. På något vis har vi njutit av varje månad, varje dag och haft en annan harmoni, med vårt barn nr 2. Vi 4, är fin harmoni.

Avril hade gått upp ganska lite och det var väntat. Ingen direkt aptit senaste tiden efter influensa, ögoninflammationer och förkylninar på rad. 8150 gram och 69,5 cm. Vi själva upplever att hon visar förståelse för flera ord och har börjat peka visande på en del saker. Avril har definitivt upptäckt leken, gömmer sig själv bakom handuk/ leksak/tröja och tar bort det skrattandes så att vi ska säga ”titt ut”. Ytterligare en lek är att hon matar oss och smaskar själv med sin mun. Så låtsassmakar vi och säger tack tack, då blir Avril väldigt nöjd. Dessa lekar är typiska för små barn, men ändå så väldigt sensationella när just ens eget barn börjar med dem

Senaste dagarna har Avril börjat förflytta sig mer längs med möbler och släpper emellanåt taget ståendes. Sömnen har blivit djupare sista veckan, igår vaknade hon inte en enda gång efter det att vi somnat henne på kvällen. Det är framsteg för oss hahaha…som brukar få somna om Avril x-antal gånger varenda eviga kväll. Under natten vaknar hon även färre gånger och är betydligt lättare att somna om. I helgen har vi haft besök av Sebastiáns kompis Emiliano, som har världens hjärtligaste och galet hus-skakande skratt. Men Avril sov och sov…och sov.. trots hög musik och fullt med glada, höga röster i huset. Vi hoppas det ska hålla i sig  med den nya sömntrenden

Elian fastnade snabbt för Emiliano som är oerhört sympatisk och både pussar, kramar samt knäsittning utdelades. Måste säga att jag trivs med folk i huset. Musik, liv och ljud! Nu kommer jag kanske att låta väldigt generaliserande, men det är min personliga uppfattning (välbeprövad och upplevd) att kring Latinamerikanare blir det mer liv och rörelse. Musiken och ljudnivån får och vill vara på högre nivå, samt blir det mycket skratt och diskussioner med hjärtlig ton. Man ”får låta” helt enkelt!!! Sebastián har upplevt en ”kulturkrock” kring just detta, känslan av att man ofta ”måste” vara så ”tyst” i Sverige.  Skrattar eller pratar han och vännerna för högt och glatt, ges undrande blickar eller förmanande ord om att man bör ”tona ner”.  ”Till och med småbarn måste vara sssscccch tyst och stilla” säger han. Det ligger en hel del i det. Jag säger inte att det ena är rätt och det andra fel, men jag föredrar själv när man ”får låta”, liv och rörelse!

Det blir ganska lite bloggande nu, solen och värmen lockar till utevistelse. Helt plötsligt träffar man bekanta och välkända ansikten, varje dag i parken eller ute på gatan. Jag upplevde denna vintern att jag knappt träffade på någon under vintermånaderna (förutom de vänner man kontiunerligt umgås med)  jag började faktiskt till slut undra om allt bekant folk i staden flyttat till varmare breddgrader, för att fly den grå vintern. Men så kommer sommaren och alla tittar ut ur sina iden och hushålor. Hade jag kunnat välja skulle det vara solig sommar jämt, liv och rörelse ute. Musik på gatorna, glada och sociala människor. För så positivt energifylld man blir av lite sol. Det påverkar mer än man tror, hela samhället lever på någotvis upp och börjar blomstra!

Favorit i repris

Försommar värme och min älskade Jane är hemma från Thailand! Jag kan inte bli annat än lycklig!

Avril är så otroligt tålig, förkyld och med ögoninflammation är hon ändå nöjd på picknick i parken. Ikväll var vi på fadderträff hos några päron från förskolan, vilket ledde till att hon höll sig vaken 2 1/2 timme extra och då helt utan ”klagomål”. Blir 2:a barnet automatiskt mer tåligt, för det allt som oftast får vänta på och uthärda busiga storasykson?! Väldigt trevligt med fadderträff, känns bara bättre och bättre med föräldrakooperativet.

Idag efter hämtning på förskolan blev det också en favorit i repris!

Första ”doppet”

Galet grönt ute! Som alla träd slagit ut snabbt, helt magnifikt..

Kvällsbild från vårt hus

Inne är det också grönt som gäller ikväll. Vi är vår inspirerade

 En tunika som mitt äldsta syskon hade på 70-talet, åkte fram i värmen!

Jag har bevarat en hel del 70-tals kläder som mina syskon hade. Vi behövde inte bråka om vem som skulle ha denna skatt av barnkläder a la 70´s, för som tur är gillar bara jag dem

Eli är vårigt sömning av frisk luft och årets första utedopp! Det blev helt spontant, då vi drog till parken för att sparka boll och läsa böcker i gräset. Jätteblomman som på sommaren blir en slags fontän för lek och bad, var redan i full gång. Dessutom träffade vi på Ismael med pappa, så det blev extra skoj att bada tillsammans. Massa glada barn som sprang med bara rumpor i vattenstrålarna och Eli han strålade också, lika starkt som solen. Välkommen efterlängtade vårvärme!!!!

Vill stanna hemma

Så kom det väntade, som de flesta barn förr eller senare upplever. Åtminstone enligt de förskolepedagoger jag talat med. Ångesten över att bli lämnad. Vara ensam utan mamma och pappa.

-”Jag vill stanna hemma, idag vill jag inte gå till dagis för där är stängt på dagis idag”.

Jag pratar på om hur roligt där är på förskolan och alla de saker som jag vet att Eli fastnat för. Motvilligt åker skorna till slut på och Elian följer med till hissen. Utanför förskoledörren ringer han på, med kepsen nedragen över ögonen. Att gå in fungerar smärtfritt och skorna glider enkelt av, han ställer dem själv på platsen.

”Jag vill att du ska stanna mami”.

Eli går in i lokalen, cirklar en runda kring första rummet och far ut igen till kapprummet. Drar fram skorna och säger med gråten i halsen:

-”Jag vill hem igen.”

Jag följer med in en stund, Eli håller inte i mig eller gråter. Han är nöjd med att jag stannar. Söker kontakt med de andra barnen, vill leka. Det är ont om personal någon är försenad och någon har problem med lämning av eget barn på förskolan. Jag är glad att jag stannade, tänker jag. En av förskolepedagogerna, J kan vi kalla hen. Engagerar sig i Elis lek;

-”Vad bygger du Elian?”

-”Ett torn” svarar han.

Fler barn vill vara med och bygga, de börjar bygga tillsammans. J är med och stöttar i leken. En pappa kommer, han har föräldratjänst. Bra tänker jag, nu när det fattas två personal. Jag vill att Eli ska få det stöd han behöver som ny, utan att något annat barn heller blir förbisett. Det är svårt med för lite personal i tjänst, att faktiskt lyckas med det. Pappan och jag pratar en stund, då säger J;

-”Ska du säga hejdå till mamma Eli, så kommer hon sen och hämtar dig?” Han tittar glatt på mig och säger ”hejdå mamma, hälsa papi vi ses sen”.

När jag gick från förskolan tänkte jag på hur skönt det känns, att jag faktiskt kunde gå in och stanna när Elian behövde det. Att inskolningen får och kan ta sin tid, även om de 2 veckorna redan är över. Jag behöver inte rusa till jobbet och lämna honom i tårar. Det betyder oerhört mycket. Idag ska Eli stanna och prova att sova middag där. Somnar han inte, så ringer de mig och jag kan hämta. Återigen känner jag hur glad jag är att vi kan ha det så flexibelt, så tryggt.

Stå

Igår och idag har Avril stått helt själv vid flera tillfällen, utan att hålla i något eller någon. Det ser komiskt ut, hon är så kort och liknar mest en liten alv med pliriga ögon. Helt rak och stadig stod hon, hela 9 sekunder ikväll. Det roligaste var att hon själv uppmärksammande nöjt av sina nya moves, flinade och gjorde sina ”glad-ljud”. I fredags sa hon Pappa, klart och tydligt för första gången. Sedan dess har det mest sagts pappa

Gamla ting

Vi städar och bökar i saker här hemma. Efter 4 inbrott i källaren, åkte en del saker av affektionsvärde upp i lägenheten. De som fortfarande är intakt, efter den storm som nu flera gånger röjt i vårt stackars förråd. Idag har jag kikat i dagböcker, som är bland det finaste jag har sparat. Mitt liv i ord, min barndom och min tonår förevigad på dessa gulnade sidor, med blyertsblekta bokstäver. Jag minns, jag känner och jag förstår varför en del saker skett i mitt liv efter dessa tidpunkter. Jag läser orden sakta, sida efter sida. Kommer ihåg hur jag vid vissa tillfällen tänkte, ”undra hur mitt liv är om 15 år”. Nu är de där 15 åren komna, med ganska rågat mått. Nu känns det underligt att allt det där redan varit och aldrig kommer åter. Livet, vilken resa. Jag blir vimelkantig och känslobombad på stört när jag tänker på livets storhet, människans storhet..

Mycket tårar men också skratt, kan en gammal dagbok locka fram..

Först tänkte jag vad fasen är det där för äcklig rutten snus!  Och hur får man bara idén att tejpa ett russin. Det måste betytt ganska mycket att jag fick en ask russin av min mormor..1991 var jag 9 år.

sid 1…Dagbok från 1990..

Sid 2.. Dagbok från 1990..

Jag har sprajat lugen o tat två sårters parfym. Hahaha…Jag stavar bättre nu, fast skriver lika krokigt!

Godnatt ni underbara människovarelser, jag somnar med ett leende på mina läppar