Nu är det klippt

 

Det började med löss på förskolan och dreads som gjort sig själv. Kombinationen eventuella smådjur i håret som kliar förtvivlat och hår omöjligt att kamma, banade vägen för klipp. Jag är nog ingen vidare frisör, fast det är riktigt kul att klippa även om jag har en förmåga att klippa för mycket  ja långt mer än jag tänk. Personligen älskar jag långt hår så nog tog det emot lite att radera lock efter lock. Men Eli ville själv att vi skulle klippa och det hade vi sagt tidigare att om han själv vill klippa en dag så gör vi det. Håret är Elis. Men ack så fina lockar..hoppas de växer ut snart igen

stiltje

Stiltje i bloggen men absolut inte i detta liv. Vår dator gick sönder och vardagslivet är fyllt av andra grejer. Tappade lusten för att lägga tid på internet och började göra annat under den tid som jag annars hade surfat eller bloggat. Kändes bra, väldigt bra! Jag är en stor fan av internet och de goda ting som det för med sig, men det blir också lätt ett ”beroende” som tjuvar från samlivet och sällskapandet med medmänniskor. När jag växte upp på 80- 90 talet spelade vi uno, sätt sprätt på en miljon, rappakalja och andra sällskapspel. Vi roade oss med att skapa egna ”radiopogram” på kassetbandspelaren, gjorde egna handskrivna/ritade tidningar, familjestädade huset till musik, plockade svamp, åkte på utflykter i naturen eller fixade i trädgården tillsammans. Visst kollade vi på en och annan film eller tv-pogram, men man umgicks mycket mer inte bara i familjen utan även med vänner och folk sådär i allmänhet. Periodvis får jag avsmak för internet, tv, data och allt i dess likhet. Jag är glad att jag inte har en I-phone och har inte för avsikt att någonsin skaffa en. Ja jag tycker faktiskt att det är fasligt skönt att inte ha så mycket kontakt med mobil, data eller tv. Och ibland händer det, inte så ofta men ibland att jag träffar på någon som känner likadant. Fast jag är absolut inte anti data eller tv, även om den sistnämda sällan numera har mycket vettigt att ge. Jag gillar att blogga men det är lätt att fastna vid datan även då man bloggat klart och det är detta (för mig) ”ohälsosamma” vanesurfandet som jag vill avstå ifrån och istället lägga den tiden på andra saker. Bra att datorn gick sönder trots allt, så jag fick mig en välbehövd tankeställare.

1

Qué los cumplas feliz
que los cumplas feliz
que los cumplas Avril
que
los cumplas feliz!!!

Avril har fyllt 1 år och som tur var kom Mormor & Morfar ihåg detta…Själv var vi helt uppe i min äldsta väns bröllop som hölls just då, i dagarna två. Sega som gamla godisråttor efter festligheterna glömde vi helt bort, att ens fixa med paket eller sång.

Hela 1 års dagen spenderas som en helt vanlig dag hos mormor och morfar, eftersom vi sovit över där efter bröllopsfesten och var mer än slitna. Det blev häng i trädgården och matning av ankorna vid dammen.

På kvällen hade vi återfått lite energi eller låtsades åtminstone som om vi hade det och tog oss hem med tåget. Jag träffade en underbar medresenär, som jag oftast gör på tågresor. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. När tåget var framme sa vi adjö, då tog hon med båda sina händer kring mina och energierna mellan oss bara strålade samtidigt som hon såg mig i ögonen och sa – vilken förtjusande ung kvinna du är. Hon var själv helt magisk och jag blir så hoppfull av möten med människor på detta vis.

När vi nått vår hiss vid kl 20.40 efter si sådär 2 timmars resa, tyckte Elian att det var dags att somna.

 Avril gjorde några riktigt tappra försök till att väcka honom, men utan att lyckas. Dagen därpå blev det i alla fall ett spontat minikalas, när moster J med kusinerna kom med tårta.

Frivilliga tårtblåsare tog över, för icke tårtblåsande 1 åring.

Avrils kalas-outfit var läcker och väl utvald.

Känns lite sunkigt mot Avril att vi inte ordnade värsta stora grillkalaset med clown, som vi gjorde för Elian på hans 1 årsdag. Men Avril var minst lika glad för sitt spontana minikalas och kanske nu när bröllop samt Sebastiáns konserter börjar trappa ner, att vi faktiskt styr upp ett ”riktigt” 1 års kalas för Avril.

Grattis älskade sol

Att minnas

När jag somnar barnen brukar jag tänka en del, det bara händer av sig själv även då jag verkligen försöker att tänka på absolut ingenting. Ikväll spolades en rad livshändelser upp i mitt tankerum. Tänk så mycket saker som har hänt i ens liv…likt små sandkorn på en strand som jag inte vandrat färdigt längs,  plockar jag upp en del av sådant som varit för att stilla återspela det för mitt inre. Hänförs mitt i allt av hjärnans enorma lagringsförmåga. Minnet gör oss faktiskt till personliga individer, det som vi lagrar i vårt minne inverkar på vår identitet. Det händer ofta mig att sådant som smaker, musik eller lukter gör att jag minns något i mitt förflutna. Människokroppen är allt förunderlig och oerhört fascinerande.

Rent biologiskt finns det väldigt lite vetskap om minnets placering i hjärnan, men det mesta tros vara lagrat i hjärnbarken. Det sägs att det episodiska minnet utvecklas vid två
års ålder, det är också detta minne som gör att vi minns vad vi konkret har varit med om. Sedan jag själv fått barn tänker jag ofta tillbaka på min egen barndom och uppväxt, ibland minns jag helt plötsligt lustiga saker som kan verka helt obetydliga och jag undrar varför jag minns just dem så starkt?

Ikväll då Avril inte var så snabbsomnad hann jag gå igenom hela 3-4:an (vi gick dubbelklasser) minnena poppade upp som små svampar en efter en. Min skoltid från 6-12år minns jag så otroligt klart, det är nog den skoltid jag kommer ihåg bäst lustigt nog..fast den rör sig längst tillbaka. Jag trivdes verkligen och kanske just därför är minnena många och de flesta ljusa.

Det fanns tre hus med klassrum och vi hade riktiga bänkar med lock. Till varje termin köpte man något nytt pennskrin, block eller suddgummi. Vi klädde våra skolböcker med omklädningspapper, det var först hästar och hjärtan. Men sista åren blev det töntigt och istället var det papper med hetropar som pussades eller helt genomskinliga omklädningspapper som gällde (normstyrda som vi var). Undrar om alla ”klädde om” böcker på 80-90 talet eller bara vi som gick på vår lilla byskola mitt i ingenstans?!

I 3-4an hölls det riktiga klassfester (det fick man inte ha i 1-2:an), det var något alldeles extra. Vi förberedde långt innan, planerade lekar och ordnade med dekorationer, kassettband samt spelare. Klassfesterna ordnades av klassfestskomitéen, som jag var med i mest jämt för jag gillade fest och fix. Vi kom alltid några timmar innan festen för att sätta upp det sista dekorationerna och blanda no-booze bål som serverades i färglada plastglas.

Alla var så fina, håret vattenkammat, luggarna sprayade, finkläderna på och vi frågade chans på varandra, dansade tryckare och lekte ryskaposten. Jag var ihop med Jocke och vår lärare hette Christer. Han var allt speciell, tyckte vi i klassen eller ja det tyckte nog hela skolan. Barsk och med ett livligt humör, men också rolig, engagerad och omtänksam på samma gång.

Jag minns också så tydligt då det var övernattning vid en sjö nära skolan, vi sov i militärtält och jag var kär (trodde jag) i Andreas och Ida i Mattias. Vi var 10 år, lyssnade på Guns´n roses och trånade sönder oss. Lärare Christer hade alldeles för små röda badbyxor, i gammal kalsongstyle och pungen liksom bokstavligen pressades ut. Men han verkade inte bry sig, för han använde jämt de där badbrallorna i simmhallen med. Nog hade lärare Christer något speciellt för små klädesplagg..hans klädstil var kortarmad tunn skjorta, som satt så snävt att man undrade hur han kunde andas…och så var det de där kostymbyxorna i hederlig 80-tals stil, alltid för korta och hårt åtdragna så det liksom blev en skarp skarv i skrevet. Vi tyckte det var jättekusligt, men kunde ändå inte låta bli att glo. Och alla kläder han bar var i beige, grå eller urtvättad fes-blå färg.

Innan sommaravslutningen spelade vi alltid brännbollsturnering på en lördag, det var alla skolans klasser med respektive föräldrar som möttes. Lärarna skulle klä ut sig och den enda utklädning jag faktiskt kommer ihåg, var en av Christers…då han var Adam, ja alltså från Biblen. Genomskinliga tunna strumpbyxor i beige ovan på biega kalsonger och ett brunt snöre, med ett ibundet grönt tygblad över snorren.

Men nu ska det också tilläggas att Christer var en fin och ambitiös lärare, som skrev jul- och sommarpjäser till skolavslutningarna med hela hjärtat. Minns hur vi också varje sommar redovisade i klassrummet något vi lärt oss under terminens gång, det var mycket skapande inför detta..så som pappers och kartongbyggda stenåldersbyar med teatraliska presentationer och mycket annat.

Julavslutningarna var bland det bästa på året, de hölls alltid i skolans gemensamma gymnastikhall där föräldrar och släktingar väntade med spänning sittandes på svettiga gympamattor och bänkar. Alla klasserna spelade sin årliga julpjäs med tillhörande sånger, kostym och dans. Det var något särskilt…I den där gympasalen hölls också årliga julbasaren med plintarna som försäljningsbord. Sommaravslutningen hölls däremot i byns kyrka. Alla klasserna sjöng och uppträdde, det var pyntat med blommor och Idas sommarvisa var standard när orglen brölade de sista tonerna innan utåget och sommarlovet. Nu låter det lite som Barnen i Bullerbyn fast med mikrofoner och maskinsydda sommarkläder, men ändå lite sådär Astrid Lindgren feeling. Jodå så att, så var det.

Ett två tre GÅ

Det började för en månad sedan, med några vingliga steg..ett..två…tre. Därefter blev det paus tills i måndags, då helt plötsligt andraväxeln lades i. Fem, sju, tio och gå! Idag har Avril gått mest hela tiden och är själv oerhört fascinerad över sin nya erövring.

Det är det finaste av allt, se henne upptäcka världen från nya vyer och stråla av lycka över det unika rus som bara just detta kan ge.

Men det är också lite sentimentalt, för ja jag har såndär seperationsångest från en del grejer. Bebistiden är en sådan sak. Buuuuhuu nu kryyper hon nästan inte alls mer och är snart ett år..

Nej, jag lever inte i det förgågna utan i nuet, men kan samtidigt då det gäller perioder i livet bli extremt sentimental och längta tillbaka. Ja till och med innerligt sakna just de där perioderna, till den grad att jag känner en slags sorgsenhet som gör lite ont. Det att en del saker och ting måste ta slut, aldrig komma åter, det känns sorligt på någotvis ibland.

Men Avril är fortfarande så mini, att hon känns lite som min lilla bebis i alla fall. Elian kallar henne SIN bebis också så hon får allt vara det för oss ett tag till!

Med Avril 11 månader gäller det att hänga med, för precis som Elian alltid varit så är hon också framåt och orädd. Det roligaste nu är att klättra på lådor, sängar, i kökslådor, upp på soffa och soffbord. Jo klättras görs det vart det än må gå att genomföra en bergsbestigning.

Gåvagnen har varit en favorit ett par två-tre månader nu och hon kör den som det är avsett, men även ståendes i vagnen och gungar fart så att den flyttar sig metervis. Starka Avril Himalaya.

Det redan innehavda telefonintresset har utvecklats, med att numera även säga ”Hola” då luren (eller låtsasluren=handen) hålls mot örat, samt låtsasprata en ”blablabliblabläblibla” radenga. Vilken telefonfantast (papi) hon inspirerats av är inte svårt att gissa.

Matintresset är stort och Avril har fått kläm på det där med att äta själv. Kul med en matglad unge, något nytt för oss.

Vi skippar tallriken eftersom hon bara häller av maten och kastar den på golvet, utan lägger istället småbitar av mat på hennes stolsbord. Sådär petar hon i sig, ris, makaroner, svarta bönor, ärtor, tomat och annat. Hon älskar likt sin bror, Brocolli och vattenmelon. Men även persika, macka/rån och ost är stora favoriter. Senaste dagarna har hon ätit frukosten nästan helt själv. Vi hjälper dock till med gröten för även om hon får sin egen skål med sked, blir det mer kladd och mindre i munnen. Fast för varje dag som går stoppar hon fler och fler skedar i sig själv.

Sömnen är som den varit sedan 6 månaders ålder; rörig. Avril vaknar flera gånger per natt, oftast mellan 5-8 gånger. Och det är inga 3 timmar i sträck då hon precis lagt sig utan det vaknas genast efter en halvtimme, sedan igen efter en timme och åter efter en och en halv. Har man tur så får man 2 timmar i sträck på natten vid något tillfälle i alla fall. Men jag somnar om direkt och pallar inte ta tag i att somna henne, med något annat än tutte. Så det är lite sne högersida varje morgon innan man kommit igång, eftersom hon endast ammat vänster bröst sedan 4 månaders ålder. Ingen välling eller napp vill Avril ha, vi har försökt vid upprepade tillfällen med att introducera välling, men det finns noll intresse oavsett flaska, sugnapp eller smak. Det fanns en period då hon efter själva nattningen kunde sova med Sebastián i vardagsrummet, utan att amma på flera timmar. Han fick emellertid vagga henne gåendes till sömns, men hon var inte ledsen alls. Sedan hade Seba spelningar, rep och studier en längre period och vår nya ”goda” vana med att inte amma på natten, föll tillbaka i gamla vanan; att amma stup i kvarten.

Förra lördagen var jag på möhippa och fanns inte tutt-tillgänglig mellan 8-02.00. De som ammat kan tänka sig hur min patte såg ut. Otroligt komiskt med EN så enorm tutte och en urlakad sedan månader tillbaka, men det skönaste av allt är att jag faktiskt inte alls brytt mig att det blivit sådär ”opropertionerligt” på min kropp. Ett aktivt ammningsbröst och ett ”vanligt”. Det viktigaste har varit Avril.

Så skönt det är att vara 30 år och förälder. Saknar inte tonårens osäkra, utseendefixerade tid. Känner mig enormt fri i mig själv, så oberörd och liksom näst intill hämningslös! Läckraste känslan..

Avrils kommunikations repetoar blir större hela tiden. Flera djurljud har dykt upp på sistone. Får-bäää, kossa-muuuuu, tupp-kukuku samt hund-vovvov som hon i veckan som gick, till och med sa till en riktig hund på gatan. Likt Elian så har hennes första ”intresse” visat sig vara djur, är kanske så med de flesta barn?

Det är härligt att vara med Avril, hon är så lättsam och nöjd. Har varit så sedan hon kom till oss, under hennes vakentimmar underhåller hon sig själv utan vidare. Leker med en strumpa, något foto eller en sked. Jag minns att Elian mycket tidigare visade på andra personlighetsdrag, som att bli rastlös och sökte mer stöd i leken från oss. Vi leker såklart med Avril också, men hon är lika glad om vi inte gör det.

Avril är stormförtjust i musik och vid första tonen hon hör, börjar hon genast att gunga med. Sjunger vi en speciell låt på spanska om en häst som travar, så leker Avril att hon rider. Gärna ska det krypas upp på våra magar (om vi ligger ner)  för att leka häst och rida opp & ner.Hon älskar när Seba och jag pussas, då vill hon också pussa oss och gör det med på munnen! Finns nog inget gulligare <3 Böcker läser Avril gärna, både själv och med oss. Lyssnar och tittar fundersamt. Men favoriten är såklart Elian…det är det första hon säger när hon vaknar på morgonen ”Eijan”.

Avril säger 11 månader gammal; pappa, Elian, mamma, bravo, titta, hej, där, Hola, ciao och Hejdå. Det är sådär sött som det bara kan bli med hejdå, då hon vinkar samtidigt när hon säger det. Igår sa Avril strumpa flera gånger, ja jag vet det låter löjligt för de flesta säger väl lampa och sånt där först. Men jag svär på att hon sa strumpa flera gånger, dessutom viftandes med en blöt strumpa i handen. Och ikväll kom senaste nytt på ordfronten; titt ut (Tiiitoooo) samtidigt som hon själv tog intiativ till att leka ”titt ut” under köksbordet, med mig som satt på en stol.

Även en bit ur en låt med Pappas band Santa Rita, har Avril snappat upp och sjunger med på. Och senaste veckorna har hon själv börjat säga ”ajajaj” till sådant som vi sagt så åt, för att hon ska reagera och inte röra det. Som sladdar, lådorna (som kan klämma fingrar gula och blå) och uttag exempelvis. Igår och idag gick hon medvetet fram till sladdarna drog i dem , vände huvudet tittade på oss och sa ”ajajaj” och skrattade. Så nu är det där ”ajajaj:et” kört som tåget, Avril tycker det är skitkul och vill att vi säger ”ajajaj” hela tiden.

Vad intressant det är med barns språkutveckling och komunikationen i det stora hela. Jag är så himelskt betagen av just detta! Hur det lilla barnet snappar upp, imiterar och försöker sig på att kommunicera på olika vis…den känslan när man förstår varandra; barn och förälder på ett alldeles speciellt vis, så som bara barn och förälder kan, är oerhört grym.

Människan är allt en fantastiskt, häpnandsväckande och vacker organism.

Idéer

Som jag tidigare säkert nämnt så har vår käre Elian en massa fantasi och på sistone en hel del orginella idéer. Det är mycket uppstaplande av saker och avtagande samt påtagande av lock. Packandes av olika väskor och pillande med småsaker som ska vara på sina ”speciella” platser..Han leker mycket själv och långa stunder, ofta är det med sådant som inte är leksaker, som nycklar, mynt, kylskåpsmagneter, tepåsar och mycket annat som han finner lite här och var i huset. Mycket hittepå, där en klämma kan bli en båt och en tepåse havet..

Mindre trevligt var det emellertid igår då Avril tog sig en smakbit på en gammal smält buljong. Och ja gissa vem som hade lagt den under soffan i vardagsrummet, för det var såklart en groda som bodde där under sin sten eller så..

När jag somnade Avril för natten passade Eli även på att prova läppstift, både på sig, tröjan och soffan. När Seba repar och han får vänta själv, hinner han allt som oftatst med att få någon sådan snilleblixt.

och så imorse när jag klädde på lillasyrran, var det dags igen..

Eftersom vi har endast vegetabiliska Eco läppstift, salvor och oljor så får han hållas, så länge det endast utforskas, kletas och målas på honom själv och inte hela huset.. Men inget leksakssmink med femhundraelva kemiskasubstanser och grissvål här, nej å´nej..

Fast nu har vi dock tränat på att ta mindre läppstift, för att inte hela ska gå på 3 dagar.

Halva styrkan

Kändes först lite skumt att vara halva styrkan Rivadavia Karjalainen, då vi satt på tåget upp mot Mormor och Morfar. Men det var positivt att få egentid med Avril, jag känner ofta att hon hänger med på ett hörn här och var för hon är så nöjd med det mesta. Nu fick Avril stå i centrum och mormor och morfar kände att de fick lära känna henne mer, när det bara fanns tid för Avril. Elian är nämligen galen i morfar och mormor, så om han är med blir det lätt så att Eli tar mest plats och uppmärksamhet.

Resan upp blev med både tåg och buss, då järnvägen byggs om. Men den var inte dryg alls, då jag mötte flera människor att på någotvis dela den med. Tycker ofta tågresor och andra resor är verkligt intressanta, för jag träffar alltid på någon medmänniska att prata och dela stunden med på ett eller annat vis. Denna gång var det bland annat med en omtänksam och kontaktsökande dam som genast ville visa var ersättningsbussarna gick, då hon hörde att jag frågade tågvärden om just detta. Damen bjöd på komiska kommentarer samt orginella reseberättelser från Skånskaorter och hela hon var väldigt orginell på flera vis. Inte heller är det vanligt att någon ger av sin tid så som denna person gjorde och följde med hela vägen till bussen, för att vara säker på att jag skull hitta rätt buss. Tack orginella omtänksamma damen.

Träffade så även på en i Skåne studerande Stockholms brat, som böjde sig ner och plockade vänligt upp en bok Avril tappat. Detta ledde vidare till en längre oväntad samt riktigt trevlig konversation.. Sedan hann jag också uppleva under resans cirka 100 minuter, två igenkännande möten och efterföljande samtal med bekanta personer från tonåren som jag inte sett på säkert 10 år.

Ja resor är allt intressanta och givande..

Det blev 3 händelsrika och härliga dygn för mig och Avril. Besök av och hos släktingar, det allra mest speciella besöket var såklart hos mitt lilla syskonbarn Ellinore. Underbara lilla varlese <3

 Efter vår lilla minisemester kan vi konstatera att Avril avskyr att åka bil! Får minst sagt panik av att sitta fast och stressar sig till hystersikt gråt som aldrig förr. Som tur var planerade vi sovtid påväg till nya lilla kusinen, så jag ammade sittandes  (hängandes) mot hennes bilstol tills hon somnade. Tog 4 minuter, så nej det var inte jobbigt.

Avril gillar hästar, gör hästljud och låtsas rider på våra magar eller ben. Men hos kusinerna fick hon prova nästan en riktig pålle, väldigt nöjd!

Första två gaddarna har kommit, vid 10 månader dök vänster där nere upp. Och nu någon vecka efter syns också höger tand där nere. Omöjligt att få på bild….

”Titta” sägs säkert 100 gånger om dagen nu, gärna med ett pekfinger därtill. Allt är spännande att titta på och röra vid. Också låtsasringer Avril i leksakstelefonen och säger heeeeeej med luren mot örat.  Tagit 3 steg vid 4 tillfällen, men inget som där efter avancerat vidare. Eftersom hon stått själv sedan ca 2 månader tillbaka, trodde jag nästan att Avril skulle gå vid det här laget. Men det dröjer på sig och det får det gärna göra för hon växer nästan för fort nu!

Eli prutten hade haft det dunders med papi och papitos kompisar. Han pratar och förklarar så långa meningar nu. Jag fick redovisning av vad som gjorts under tiden jag varit borta, vilka som varit här, att papitos kompis C hade sovit över, att de hade lagat middag tillsammans, spelat gitarren och sjungit Santa Rita osv..

Och det var dessutom första gången jag hört Eli berätta i steg vad han gjort under en specifik dag,  -” Idag var vi först ute i folkets park, sen gick vi in och åt giso (en maträtt typ gryta på spanska) , sen ringde du mami och sen kom du hem”…

Impad jag blev, värsta redogörelsen 3 år gammal och allt stämde dessutom.